Lite ledsen...

..vi kom hem ganska nyligen efter att jag och Orion följde med på en visning Anders hade hemma hos ett par bekanta och det var kul, men nu känns allt bara jobbigt, hur ska jag orka med den här dagen?
Anders är helt fullbokad idag med visningar och kommer nog inte hem innan 21 och Ann-Sofi ringde tidigare och ställde in vår träff hos Mia för att hon hade magont.
Ensam ensam ensam och jag har ingen idé om något att hitta på, just nu försöker jag bara pusta ut lite medan Orion sover men ångesten ligger som en klump i hjärtat över hur extremt innehållslösa många av mina dagar är.
Ibland känner jag mig inte som en person längre och har svårt att sova för att jag alltid är på spänn och har nästan alltid ångest över hur jag ska orka med dagen som ska komma när jag väl ligger där i sängen.
Nu kommer jag ihåg att min barnmorska som jag hade i Järna innan jag flyttade till Växjö blev oroad över att jag skulle flytta ner hit där jag inte har några egna kontakter och att det kan bli så att jag känner mig väldigt utsatt och ensam och nu förstår jag att hennes oro var befogad för det är precis så jag känner.
Sedan får jag skuldkänslor på det, att Orion kanske inte har ett så roligt liv och inte får vara med om så mycket som han förtjänar...bara tanken ger mig tårar i ögonen.
Och sedan får jag dåligt samvete också när jag tar ut min ångest på min man såsom igår när han berättade att han skulle vara borta hela dagen och nästan hela kvällen...såklart förstår jag att han måste arbeta och att han gör det här för familjens skull men jag kan inte rå för att jag får sådan panik över det hela.
Jag känner mig så fången och begränsad och understimulerad och de lyckliga stunderna är få...
Visst det kanske inte är så många månader kvar innan jag börjar studera men just nu så känns bara minuterna som en evighet, dagarna kryper fram segare än en snigel.

Suck suck suck suck och gråt gråt gråt.